Aloha! Rapport från Hawaii

Av: Anna Bergholtz

Dela inlägget:

Efter 28 timmars resa har vi anlänt till Hawaii och tillbringat våra första dagar här. Här kommer en rapport. Hawaii har bjudit på varmt väder, men tyvärr en hel del reng under våra första dagar. Ja, även i paradiset regnar det. Tur att vi inte bara är här för semester. Som ni kanske redan vet har jag fått fondpengar för att resa hit och möta personer med synnedsättning bosatta här och lära mig mer om livet med normbrytande funktionalitet på Hawaii.

Vi började vår vistelse med återhämtning efter den låånga resan för att ”landa”. Hotellet vi bor på är mitt i smeten av Waikiki, välkänd turist- och badort. Här trängs hotell, restauranger, barer och affärer om vartannat och såklart en massa turister. Allt är väldigt dyrt – ja även för en Stockholmare. På menyerna ryms en hel del asiatisk mat. Överlag känns kulturen som USA med en mix av Asien. Väldigt laid back.

De första dagarna promenerade vi runtom här i Waikiki. Det är bästa sättet för att få en överblick, tycker jag när en kommer till ett nytt ställe. Min sambo Martin är med som ledsagare och ”ögon”. Jag blir glad över den tillgänglighet jag möter som bland annat ramper, affärer, restauranger utan trappor och punktskriftsmeny på Starbucks. Redan första dagen mötte vi två servicehundar. Varav en schäferhane inne på Honolulo Zoo, som vi besökte. Vi fick några minuters samtal med mannen som hade hunden. Han berättade att han fått servicehunden från militären, att han hade den på grund av anfall, epileptiska sådana om vi förstod honom rätt.

Vi promenerade också längsmed stranden, fullpackad med folk och surfare i vattnet. Regnet som kom då och då verkade inte hålla folket borta. Vi såg åtskilliga torn för ”lifeguards”. Ja likt de i Baywatch ni vet. Som den nyfikna journalist jag är var jag förstås tvungen att ställa några frågor till en av badvakterna. Han stod ensam i ett mindre torn, ofta är de tre i ett större torn. Han berättade att han dagligen får hoppa i vattnet, men att drunkningsolyckor är vanligare vid en annan strand som heter Hanama Bay. Hanama Bay har runt 1 miljon besökare per år och röstades framsom USAs bästa strand 2016. På den stranden befinner sig många äldre som inte alltför sällan drabbas av stroke eller hjärtinfarkt i vattnet. Det är knepigt att avgöra om de drunknat eller bara snorklar, förklarade han. För oavsett ligger de med huvudet ner i vattnet.

I Waikiki strosade vi även omkring i parken Kapi ólani Regional Parc. Där hade familjer samlats med sina barn, för att grilla, chilla och sparka boll. Vi köpte oss varsin ”pineapple hotdog” . Ananas i korv är inget ovanligt på Hawaii och enligt mig ganska gott, smaken är något sötare.

Under våra första dagar har vi också mött misären i paradiset. Många hemlösa bor på stränderna. De vi pratat med som bor här berättar att fattigdom, hemlöshet och droger är ett växande problem.

Independent living på Hawaii

Vi har också haft vårt första ”funkis” möte. Annette Tashiro som arbetar inom Independent Living rörelsen hämtade oss med bil och då fick vi den där klassiska blomsterkransen om halsen som ett välkomnande. Så fint! Tillsammans besökte vi hennes kontor och vi fick en pratstund om hur det ser ut för personer med funktionsnedsättning här och om skillnaderna mellan Hawaii och Sverige. Enligt Annette ligger Hawaii cirka 7-10 år tillbaks i tiden jämfört med övriga nationen. En orsak kan vara den dyra importen, menar Annette och att saker alltid måste skickas via USAs fastland och kan inte komma direkt till Hawaii från andra ställen. Hon berättade också att hjälpmedel nästan aldrig ges för privat bruk, utan enbart för jobb. Vill du ha hjälpmedel hemma får du bekosta dem själv. Det finns någon form av färdtjänst som kallas ”paratransit”, en buss som hämtar och lämnar personer med funktionsnedsättning längs med vägen dit en ska. Men det funkar dåligt eftersom det är svårt att få ihop allas scheman.

Annette visade oss också ett sk. servicecenter dit en kan komma för att testa hjälpmedel innan en köper dem. Jag fick kika på en robotarm som hjälper en att exempelvis hålla besticken stilla när en ska äta, vilket kan vara svårt vid spasticitet och Parkinson. Jag fick även testa en kamera som kan läsa av texter på ett papper, på skyltar samt känna igen saker i ett rum och tala om vad det är. En liknande pryl lanserades nyligen i Sverige.

Vi gjorde också en kort visit på en verksamhet som jag skulle säga påminner om Syncentralen i Sverige. Dit ska vi igen, för att få veta mer. Men målet för besöket denna gång var att kika på en taktil karta över Hawaiis åtta öar. Det var en fantastisk känsla att få känna formen på öarna, känna var vulkanerna finns och hur öarna ligger i förhållande till varandra. Taktila kartor borde alltid finnas när en reser till en ny plats. Tack vare den taktila kartan har jag fått bra koll på var jag befinner mig och hur det ser ut runtomkring.

Det var allt för nu. Äventyret fortsätter och jag lovar mer rapport längre fram.

Bild: Jag känner på den taktila kartan över Hawaii.