Ingen är felfri

Att vara normbrytare och dessutom arbeta med mångfald och inkludering innebär verkligen inte att en är fördomsfri och bättre än alla andra. Det blir jag varse lite då och då. En sanning som kan bli både pinsam och smärtsam.

Jag predikar ofta om vikten av att syntolka sina power point bilder när en föreläser. För du vet aldrig vem som sitter i publiken. För personer med synnedsättning är syntolkning nödvändigt, men det är dessutom bra för alla. Alla lär vi in på olika sätt. En del är mer visuella medan andra är mer audioella. Oavsett så förstärks budskapet och bilden genom en syntolkning. Men jag som blind – hur bra är jag då själv på att syntolka?

Nyligen gjorde jag en föreläsning för personer som arbetar med LSS. Direkt efter föreläsningen när jag håller på att stänga ner min dator kommer jag på. Attans! Jag glömde syntolka bilderna i min presentation. I nästa sekund tänker jag. Säkert ingen fara. Alla i publiken kunde nog se. För de jobbar ju med att stötta personer som mig, med normbrytande funktionalitet och däribland personer med synnedsättning. Ja snacka om konstig tankegång, tänker du säkert nu. Och jag kan inte annat än hålla med.

Efter att ha packat ihop datorn kom jag ut i foajén och mötte min publik som var på väg ut. Och gissa om jag ville sjunka genom marken när jag insåg att en av deltagarna var på väg ut med en vit käpp i handen. Oerhört pinsamt!

Att predika är lätt, men att leva som en lär är uppenbarligen svårare. Och inte blir det enklare genom att vi fastnar i normen. Fastän jag har vänner som har synnedsättning som arbetar med LSS, så kortslöt sig hjärnan. Fastän jag vet att jag inte är ensam om att vara blind, så blev det galet fel. Fastän jag som åhörare i behov av syntolkning kan irritera mig på föreläsare som inte syntolkar, så är jag inte bättre själv. Pinsamt och smärtsamt – javisst.

Idag beger jag mig västerut för att under morgondagen genomföra två föreläsningar om inkluderande bemötandekultur. Denna gång kommer jag att be min publik påminna mig om att syntolka bilderna ifall jag glömmer. Även om jag såklart kommer göra mitt bästa för att komma ihåg så känns det bra att be om hjälp. För ingen är felfri och så länge viljan finns och ju mer vi samarbetar och påminner varandra desto bättre kan vi alla bli.