Under helgen har jag och nya ledarhunden pustat ut efter en intensiv vecka. Förra måndagen kom ledarhundsinstruktören från Norge (där Chanti tränats) för det som kallas samträning del 2. Dagarna har fyllts med att öva in nya vägar, träna lydnad och lära Chanti att vara ensam. Med andra ord en hel del allvar, men också mycket skratt måste jag säga. För det blir ganska komiskt när en svensk och en norrman ska kommunicera. Bland annat har jag lärt mig att ”halen” (osäker på stavningen) betyder svans. Eller vad säger ni om ordet ”rumpetaske”? Tränaren Artem tyckte att jag skulle skaffa mig en sådan, en sk. magväska att ha ”gotter” i till hunden när vi tränar. Ja en kan nästan säga att jag fått en språkkurs i norska på köpet.
Ledarhundar som ska arbeta i Sverige, upphandlas i dagsläget från Norge och Sverige. Det är därför Chanti kommer från Norge. Liksom i Sverige hamnar ledarhundarna först hos en fodervärd och efter ungefär ett år börjar träningen till att bli ledarhund. Chanti bodde hos ledarhundinstruktören Artem under sin träning. Så gissa om Chanti blev glad när han kom?! Obs! Det var inte han som var här sist, när Chanti anlände första gången. Artem var nämligen sjuk och en annan tränare fick rycka in.
Samträning
Samträning är dagarna en ges när en ska träna ihop sig med sin nya ledarhund. Under samträningen finns en ledarhundsinstruktörvid ens sida. Så som systemet i Sverige ser ut nu, får en tio dagar av samträning. Har en aldrig haft ledarhund tilldelas en fler dagar.
Ovärderligt med samträningen är att ha ögon med som kan syntolka omgivningen och beskriva varför ledarhunden beter sig på ett visst sätt. Det sistnämnda kan exempelvis handla om att få en förklaring till varför ledarhunden går fel, vilket kan bero på andra hundar eller en människa som försöker hälsa.
Samträningen del 2 görs vanligtvis efter några veckor efter att ledarhunden anlänt. Då har en hunnit lära känna varandra, ledarhunden har ”landat” i nya hemmet och turerna en övat in kan utökas.
Vi övade in nya vägar, bland annat till mitt favoritställe Farsta gård. Och så var vi inne i city. Puh! Ja i värsta rusningen. Jag avskyr verkligen tunnelbanan och i synnerhet T-centralen. Alla dessa människor, som har bråttom och som knappt ser en fastän de har syn. Ärligt talat är jag livrädd för att falla ner på spåret. Men med en ledarhund vid min sida känns det tryggare. Och jag måste berömma Chanti – hon höll lugnet i underjordens vimmel. Jag tror minsann att Artem var tröttast av oss alla när vi lämnade centralen. En norrman från landet i storstan … hehe…
Chanti var verkligen cool. Och tänk så skönt. Nu har vi övat in vägen till Kulturhuset, så att jag slipper krångel med färdtjänst när jag ska dit.
Under veckan varvades träning av nya vägar med lydnad och prat. Även om jag haft ledarhund förut, är det viktigt att få teorin repeterad. Fakta om hur hunden funkar och tänker. Det var också riktigt bra att träffa Artem, som tränat och bott med Chanti och som känner henne väl. Jag fick bra tips för att öka Chantis tempo, ”hopp hopp” är ett annat kommando som verkar funka.
Sista dagen fokuserade vi på lydnadsträning. En viktig bit för samarbetet, som hela tiden måste hållas vid liv. En tråkig bit tycker många, men faktiskt var det roligt. Troligen för att jag märker att Chanti gillar det. Och när jag ser hur duktig hon är, blir jag motiverad. Men såklart … det småduggande regnet hade vi kunnat vara utan.
Ensamhetsträning
Ni undrar säkert hur det har gått med att lämna Chanti ensam? Innan Artem kom hade jag besök av Jennie Lindhe, instruktör från ledarhundsverksamheten. Jag fick spray plus en adapter att sätta i ett urtag i väggen. Ämnet som sprids heter feromon och ska vara lugnande för hunden. Så här står det i beskrivningen:
”Feromon, D.A.P. utsöndras i juverområdet på den digivande tiken och förmedlar lugn och trygghet till valparna. D.A.P. feromon påverkar valparna så att de vågar undersöka sin omgivning och ger dem en grundtrygghet i mötet med nya och främmande föremål och situationer. Studier visar att också vuxna hundar påverkas på liknande sätt av D.A.P.”
Jag är tveksam till om det funkar. Men så fort jag ska lämna henne själv, sprutar jag med sprayen en stund före jag går. Jag lämnar henne både korta samt något längre stunder. Om hon börjat skälla har jag sagt ifrån ”tyst” genom brevlådan. Då har hon lugnat sig. Det är viktigt att inte komma tillbaks när hon skäller, öppna dörren. Detta för att hon ska förstå att skälla är fel och att jag först kommer hem när det är tyst. Hur går det då? Jo framåt. Med små, små steg. Och hon verkar mindre stressad när jag kommer tillbaks. Bara att kämpa vidare helt enkelt. Och vet ni. Jag tränar också mig själv – mitt tålamod. Aldrig fel.
Sociala medier