Sista veckan på Hawaii har varit fullspäckad med ännu mer upplevelser. För vad sägs om möte med delfinen Boris och kvinnliga förebilder att inspireras av?
Annette Tashiro från Independent Living har fortsatt ta hand om oss på bästa tänkbara sätt. Skjutsat oss runt och satt oss i kontakt med intressanta människor. Tack vare Annette har vår resa blivit så mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Här en bild från en välkänd och historisk plats Annette tog oss till. Utsiktsplatsen
Bild: Jag och Annette Tashiro vid Utsiktsplatsen Nu’uanu Pali State Wayside.
Nu’uanu Pali State Wayside. En gång I tiden sägs Kamehameha I ha drivit över 400 soldater över stupet/kanten i striden om Nu’uanu. En häpnadsväckande vacker utsikt, enligt de som ser. Blåsigt värre, enligt mig som blind hihi…
Möte med delfinen Boris
På helgen hyrde jag och Martin bil och tog oss runt på egen hand. Ön Oahu är inte stor och det går fort att ta sig till olika ställen. Vi besökte Sea Life Park och där fick jag för första gången direkt kontakt med en delfin. Jag klappade på Boris, som delfinen hette. Och wow! Så stor han var. Runt 200 kilo och över 2 meter lång. Jag fick en känsla av att han gillade att bli klappad på – ja visst är det märkligt hur en kan känna kemin med ett djur. Hans hud påminde om gummi och han var riktigt fin.
Obs! Inga bilder tagna eftersom vi inte fick fota.
På plats i Sea Life Park kom jag till insikt om hur viktiga de här parkerna är. Hur många delfiner som far illa ute i det vilda, både av miljöförstöring och andra faror. Här lever de mycket längre och tryggare.
Polynesian cultural Center
Med bilen tog vi oss också till Polynesian Cultural Center som vi tyckte var ”ooutstanding”. Här bjuds besökare på utställningar, traditioner, musik och shower från kulturen på öar som Hawaii, Fiji, Aotearoa (Nya Zealand), Samoa, Tahiti, och Tonga. . Exempelvis fick vi se hur en man på enbart några sekunder klättrade upp i ett kokosnötsträd. Vi fick lära oss om Hula-dansen, då man med händerna likt teckenspråk berättar en historia.
Äntligen får jag träffa Laurie.
Bortset Ann Lemke, har jag också fått träffa ytterligare två kvinnliga förebilder som är blinda. En av de är laurie Rubin som jag haft mailkontakt med i fyra år.
Jag visste redan att Laurie är en riktig förebild, men på något vis blir det ännu mer sant när en möts IRL. Laurie och hennes fru jenny var nyss hemkomna efter ett besök på fastlandet där de satt upp sin musikal ”Peace on your wings”.
Läs om musikalen här:
http://www.peaceonyourwings.com
Lyssna på låten “Peace on your wings” här:
https://open.spotify.com/track/5FGQtUQddkORqcmG8hVYf7
Musikalen är baserad på Sadakos liv, flikcan som blev sjuk i leukemi efter atombombningen av Hiroshima. Boken om Sadako läste jag som barn och det är en berättelse som berörde mig på djupet. Läs om boken Sadako och de tusen papperstranorna här:
https://www.adlibris.com/se/bok/sadako-and-the-thousand-paper-cranes-9780142401132
Jenny och Laurie har startat Ohana Arts som Laurie beskriver så här:
“ Ohana Arts is like a school and festival. Students who join, pay a tuition to take the classes and participate in the productions. We are a nonprofit, so the Government owns it, and people who make charitable donations get tax benefits.”
Så här står det på hemsidan:
“Ohana Arts seeks to provide opportunities for students at varying levels of experience, ability and skill levels in a nurturing yet disciplined environment in which they can develop to the fullest artistic, ethical and intellectualstandards as individuals and responsible members of a changing global society.”
Läs mer här:
Laurie är barndomsblind, uppvuxen i Kalifornien. Jenny är från Hawaii. De båda möttes när de studerade på universitetet. Bortsett Ohana Arts, är Laurie även föreläsare och operasångerska. Sök på yotube så hittar du en mängd imponerande klipp när Laurie sjunger.
Här en låt jag särskilt gillar, när Laurie uppträder tillsammans med Jenny:
https://www.youtube.com/watch?v=LfpQVR9aYoY
Laurie har också skrivit en bok om sitt liv med titlen Do You Dream in Color?: Insights from a Girl Without Sight. Se här:
https://www.amazon.com/Do-You-Dream-Color-Insights/dp/1609804244
Jag och Laurie hade säkerligen kunnat prata i flera dagar,om tiden funnits. Det känns som att vi har mycket gemensamt. Sama driv, positiva syn på livet och blindheten och tron på att ens drömmar kan gå i uppfyllelse. Nu håller jag tummarna för att vi ska ses igen. Nästa gång i Sverige, tänker jag.
Bild: Från vänster, Jenny, jag och Laurie.
Chef på två ställen
En annan kvinnlig förebild jag fick äran att träffa är Sheryl Nelson. Vi möttes under två dagar tack vare Annette. Sheryl är kollega med Annette och arbetar som Executive Director på The Statewide Independent Living Council (SILC). Läs mer här:
http://www.hisilc.org there is lots of
Bild: Jag med Annette och Sheryl.
Sheryl är 63 år, har en högt uppsatt chefsposition och driver dessutom ett eget företag, ett kafferosteri. Hon är också blind sedan barnsben. Envisare och roligare kvinna får en leta efter. Det var tydligt att hon klarar sig själv, löser det mesta. Hon använder inte ens vit käpp. Vilket förvånade mig. Jag har nog aldrig mött någon som inget ser som går utan käpp. Men enligtSheryl tar käppen för mycket fokus när hon går, så helst hförflyttar hon sig utan den. Jag tycker det låter både farligt och jobbigt att gå utan vit käpp. Men jag gillar Sheryls inställning – alla måste få välja vad som är bäst för en själv.
Sheryl tog oss med till hennes kafferosteri Koko Crater Coffee Roasters. Där mötte vi hennes två anställda. Kamaka var en av dem och han lärde oss allt om kaffe. Och vi fick finfina kaffepresenter med oss hem. Gissa om jag ska njuta ivårsolen med lyxkaffet vi fått.
Pearl Harbour
Såklart måste en besöka Pearl Harbour när en befinner sig på Oahu, Hawaii. Vi var där från 7.30 till stängning kl 17. Det var såå mycket att se och uppleva. Oerhört intressant, men också såå sorgligt.
Ett stort plus var alla taktila kartor och modeller vid museet kring Arizona Memorial. Det gjorde att jag fick en uppfattning om hur slagskeppet såg ut både före och efter bombningen av Pearl Harbour. Likaså hur länder och Hawaii-öarna ligger i förhållande till varandra.
Bild: The Arizona Memorial
Bild: Jag känner på den taktila modellen över hur Arizona såg ut före det sjönk
När bombningen skedde den 7 december 1941 omkom 1177 män på USS Arizona. 900 vilar kvar på minnes och begravningsplatsen. Oljan som runnit ut runtomkring i vattnet tas inte bort. Det sägs att det är tårarna från de som gick bort här.
Vi gick ombord på det gigantiska och historiska slagskeppet Missouri som var det sista aktiva slagskeppet i USA. På fartyget skrevs fredspapperna under mellan Japan och USA, vilket avslutade andra värdskriget. Men obs! Här var tillgängligheten inte lika bra. Inga taktila modeller och svårt att ta sig runt med rullstol.
Bild: Jag på slagskeppet Missouri med kanonerna i bakgrunden.
En behöver gott om tid för att se allt på Pearl Harbour. Det är också mycket att smälta. Själv tyckte jag det var riktigt jobbigt att kliva ner i ubåten som ligger där. Att människor levt och lever så och att de dessutom ska behöva kriga. Usch… Det är både hemskt och sorgligt.
Hej då Hawaii
Nu är vi hemma igen med en massa spännande upplevelser i bagaget. Det var jobbigt att säga hej då till våra nyfunna vänner. Hawaii ligger låångt bort och frågan är om vi kommer att ses igen. En sak jag verkligen kommer att sakna är värmen från både människor och klimatet. Ja helt enkelt the ”Aloha spirit”.
Bild: Jag och Martin under ett paraply vid ett vattenfall på Polynesian Cultural Center.
Sociala medier