I veckan var det sommarfest med Talarföreningen och jag sa ja till att tala framför alla, ett läskigt uppdrag. Något jag med bestämdhet tackat nej till tidigare, eftersom det känts för läskigt att prata inför professionella talare. Men i veckan sa jag alltså ja! Och jag tänker att jag lärt mig att hantera min prestationsångest och att inte ta mig själv på för stort allvar. Jag har också insett att vi alla har våra egna unika historier och att alla behöver höras. Med stort lugn gick jag upp och höll mitt tal och det gick strålande! Jag talade om mitt smultronställe – barnreumatologen avd 50. Där låg jag mycket som barn och det är en plats som format och påverkat mig till den jag är idag. Och vet ni? I publiken satt en annan talare som visade sig vara dotter till en av avd 50:s legender och mycket omtyckta kirurg Urban. Ja livet, ibland drabbar det en på det mest underbara sätt!
Talet om mitt smultronställe
”Hissen tar med mig upp, som så många gånger förr. Samma hiss som då, men hissväggarna pryds inte längre av färglada teckningar. Jag kliver av på samma våning som så många gånger förr. Det är säkert 20 år sen jag var här sist. På avd 50 barnreumatologen. Jag kliver in i samma korridor som så många gånger förr. Korridoren som kändes så evighetslång när jag var barn.
Då möttes en jämt av stim och stoj. Nu är här tyst och stilla.
I väggarna sitter historien. Historien om Petri och Esko som blev bästa vänner. De delade rummet längs ner i korridoren. Esko hade en egen stereo och på den spelades kassettband. Musik från 60 och 70-talet. Musiken blev som en helande kraft för de båda pojkarna. Petri fick önska sina favoritlåtar och en av dem blev ”Seasons in the sun”. Den tjatade han om att få höra utan att ha en aning om att låttexten ”Goodby to you my trusted friend” snart skulle bli verklighet. Natten när Esko gick bort fick Petri flytta till rummet intill. De delade aldrig mer rum, men i våra hjärtan lever minnena kvar.
I väggarna på avdelningen sitter också min egen historia. Jag var 3 år när jag kom hit med mamma. Sjukdomen hade gjort så att jag inte längre kunde gå, men cykla gick bra och snart cyklade jag ikapp med kompisarna i korridoren.
Fem år gammal tyckte jag att mamma kunde åka hem. Nu var jag stor nog att klara mig själv. Och det gjorde jag ju. Med en enda stor familj bestående av kompisar och sjuksyrror runtomkring. Jag kände mig trygg. Men såklart var mamma där när det var extra jobbigt.
Vi barn pysslade och lekte. Pysslade och lekte mellan allt det där jobbiga. Det där jobbiga som glömdes bort för att vi just pysslade och lekte och för att vi hade varandra. Vi lekte mycket sjukhus med tillgång till alla sjukhusprylar. Och en gång bestämde vi oss för att skicka ett blodprov till riktiga labbet. Vi blandade röd vattenfärg i ett provrör och skickade iväg. Svar kom och det stod att vi hade många konstiga lurbaciller som var bra att behandla med godis. Och mycket godis åt vi kan jag lova. För vi förstod att det var lite mer synd om oss jämfört med friska barn, så vi fick äta godis mer än bara på lördagarna.
På avdelningen fick jag mina bästa vänner. Mina värk systrar och värkbröder som förstår utan att en behöver förklara. Där träffade jag Mattias. Han lärde mig tidigt att ta vara på livet. För det gjorde han. Jag komer aldrig att glömma hur han nyopererad i sin höft åkte rolerblades, till läkarnas stora förfäran. Jag tror nog att han tänkte – vem vet när jag kan åka rolerblades nästa gång?
Jag minns min 25 års fest hur Mattias var den enda som riktigt förstod att jag inte orkade vara pigg och glad. Sjukdomen hade precis tagit min syn. När jag lämnade festen och bad de andra festa vidare var han den som kom efter. Han gav mig en kram som sa allt. Jag minns också vår sista kram. Innerligt hårdd och oförglömlig på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. När jag inte ville inse det han redan förstått. Att hans hjärta snart skulle ge upp.
På min vandring genom avdelningen inser jag att mycket är ombyggt. Och jag tänker att det är bra att jag är blind, eftersom jag kan låtsas att alt ser ut som då. Jag kommer till rummet som var matsal. Det var som avdelningens hjärta. Här samlades alla i rullstolar, på specialstolar och ibland i sina sängar. Här åt vi, fikade och tittade på avdelningens enda Tv. Vi delade glädje och sorg, sida vid sida. Precis så som det var på hela avdelningen.
Avd 50 – ja för mig är det som ett smultronställe. Länge var det som mitt andra hem. Det är en plats jag måste få återvända till ibland i både tanke, hjärta och i verkligheten. En plats som utan tvekan format mig till den jag är. Ett ställe som tidigt gav mig insikten att livet är skört – så lev här och nu Och som gav insikt om att olikhet är en tillgång och att vi alla behöver varandra.
en plats som ger kraft. Kraft och ett måste att tala. Och det är tack vare den plats jag står här nu.”
Vill du veta mer om livet på avdelning 50, lyssna på min radiodokumentär:
http://urplay.se/program/198858-barnaministeriet-dokumentar-avd-50-mitt-andra-hem
Sociala medier