Jag har länge haft en dröm om att komma till Sydafrika. Som journalist älskar jag att resa och lära mig nya saker om allt från politik, historia till mat och människor. Extra nyfiken är jag på att få veta mer om hur personer med funktionsnedsättning har det i landet. Här kommer en reserapport – följ med till Sydafrika!
Att resa till Sydafrika tar tid, men är väl värt besväret. För att återhämta oss efter den långa flygresan, började vi (jag och sambon) med ett par dagars vistelse i Kapstaden innan vi åkte vidare. Solen sken och vädret kändes som en bra svensk sommar. Vi fick direkt intrycket av att människor är trevliga, hjälpsamma och har mycket humor. Något som bekräftades under resten av resan. Människorna är dem som gör det, kan man säga och så var det verkligen. Men som många känner till, och som snabbt märktes, klyftorna är stora mellan fattiga och rika. Hemlösa syns överallt, oavsett kvarter. Första dagen såg vi hur en hemlös person försökte fylla sin vattenflaska ur en vattenpöl. Att kriminaliteten är hög är märkbart både i Kapstaden och när vi reste vidare. Fönster är täckta med galler och byggnader inhägnade av stängsel. Det finns en hel del ”gated comunnities”, och nära inpå ligger kåkstäder, där människor knappt har tak över huvudet.
Vår sydafrikanska vän Hein Wagner hade gett oss tydliga instruktioner om hur vi skulle röra oss för att vara så säkra som möjligt. Om vi varit ute och ätit på kvällen i Kapstaden och det hunnit bli mörkt när vi skulle hem – även om det bara var några hundra meter att gå – tog vi en Uber. Värdefulla smycken lämnade vi kvar i Sverige. Resorna mellan städerna gjordes under dagtid tillsammans med en chaufför Hein känner. Först var det lite nervöst att ta sig runt. Ovant att behöva tänka extra noga på hur man rör sig, men genom att följa Heins rekommendationer kände vi oss trygga.
Hein Wagner har varit oss behjälplig med att arrangera resan. Han är en stor inspiration. Uppvuxen i Sydafrika, numera bosatt i Sverige. Hein är också blind, men till skillnad från mig är han det sedan barndomen. Så här beskrivs han:
“He has completed the Absa Cape Epic, ran the Antarctica Marathon, the Two Oceans and New York Marathons, completed full Ironman, completed the Cape to Rio Yacht Race, holds the World Blind Land Speed Record at 322.52 km/h, and recently received a golden key from the university of Stellenbosch for his ongoing efforts towards social upliftment. Hein Wagner is living proof that despite the challenges that come our way, anything is possible. He does not allow his blindness to stand in the way of his dreams and people often refer to him as the blind man with exceptional vision.”
Tack vare sin framgång har Hein kunnat starta Hein Wagner Academy som är en av de verksamheter vi besökte.
Worcester – the care capital of South Africa
Hein Wagner Academy ligger i staden Worcester som kallas “the care capital of south Africa”. En stad som sannerligen lever upp till sitt smeknamn. Här finns en mängd organisationer för personer med olika funktionsnedsättningar. Inte minst för personer med synnedsättning.
Vi fick ett fantastiskt bemötande och visades runt i staden av Corné Du Bois, Managing Director för Hein Wagner Academy.
Att Worcester har så många olika verksamheter för personer med funktionsnedsättning överraskade. Dessutom är de stora. Delen för personer med hörselnedsättning upptar flertalet kvarter, som en liten stad i staden. Här finns allt från skola till äldreboende, samt möjlighet att lära sig teckenspråk. Oerhört imponerande! Visserligen på ett sätt avskilt från övriga samhället. Men man måste förstås ta i beaktning att Sydafrika är ett land med mycket utmaningar, och ett annat system än Sveriges. I Sydafrika måste föräldrarna betala en avgift till skolan, vilket alla inte har råd med. Regeringen tillskjuter väldigt få medel till stöd för personer med funktionsnedsättning. Den fysiska tillgängligheten är överlag väldigt eftersatt. Undantaget är staden Worcester där all fantastisk verksamhet finns. Organisationerna finansieras till stor del av sponsring från företag. Tilläggas bör att det är en ständig kamp om pengarna, eftersom det är många behövande i landet. Arbetslösheten är hög och ännu högre bland personer med funktionsnedsättning. Hos personer med synnedsättning är arbetslösheten hela 97%. När man har denna kunskap med sig så förstår man att det som görs i Worcester för personer med funktionsnedsättning är beundransvärt, och långtifrån självklar. Att få en plats inom Worcesters verksamheter är få förunnat.
Worcesters stöd till personer med funktionsnedsättning sträcker sig långt tillbaks i tiden. 1881 startades specialskolan The Pioneer school for the Visually impaired. Inom kyrkan hade insikten kommit om att blinda behöver utbildning så att de kan läsa bibeln. Från början utbildades döva och blinda ihop. (På samma sätt som det en gång gjordes i Sverige). Sedan förstod man att det är två väldigt skilda funktionsnedsättningar, som förutsätter olika sätt att lära. Nu utbildas de var för sig, men inom de separata verksamheterna finns förstås även dövblinda och synskadade med ytterligare funktionsnedsättningar.
Worcesters specialskola för elever med synnedsättning
Vi hörde skratt från skolgården när vi anlände till The Pioneer school for the Visually impaired, specialskolan för elever med synnedsättning. Iklädda sina skoluniformer lekte barnen för fullt under rasten. Det var på the Pioneer school som Hein Wagner gick sina första skolår.
Idag bor och undervisas 108 elever på skolan i åldern 6-18 år. Barnen är synsvaga eller blinda. Här finns även elever med dövblindhet och flerfunktionsnedsättning, exempelvis intellektuell funktionsnedsättning. Antalet svarta elever är fler. Ett medvetet val för att representationen avseende hudfärg ska stämma överens med befolkningen i övrigt.
Bild: Skolbyggnaderna i miniatyr fungerar som en taktil karta när barnen ska lära sig hur området ser ut.
Skolan består av ett flertal byggnader. På internatet är barnen uppdelade på flickor och pojkar. Utomhuspool finns för att barnen ska lära sig simma. Skolan har också ett eget bibliotek för talböcker, böcker i det som kallas storstil och på punktskrift. Området med alla byggnaderna finns avbildade i miniatyr, och används som en taktil karta när barnen ska lära sig hitta på skolan.
Vi besökte en klass bestående av fem elever. Fyra flickor och en pojke. De hade lektion i matematik och visade oss hur de räknar med hjälp av små legoliknande bitar. Eleverna verkade blyga. Snart insåg vi att det kan bero på språket. För många i regionen är modersmålet Afrikaans. Alla lär sig engelska, men få pratar flytande. Men en som verkar ha haft engelska som första språk är pojken Christian. Christian berättade att han är synsvag, har tjocka glasögon och att han kanske ska genomgå en ögonoperation framöver. Christian bad oss säga något på svenska. Alla skrattade gott när vi på svenska berättade om den långa resan till Sydafrika.
Vi tog oss vidare till ett annat klassrum. Här bjöds vi på musik av eleverna med ytterligare funktionsnedsättningar. För att hedra oss gäster stod såklart Abbas Mamma Mia på repertoaren. Musikläraren Quinten, som är blind, spelade piano. Senare fick vi en stund med Quinten på egen hand. Han berättade om olika projekt han gör tillsammans med eleverna. Inför julen höll de på med en musikvideo. Att eleverna snart skulle gå på jullov oroade honom. Med tårar i ögonen berättade Quinten att flertalet är fattiga och lever i dysfunktionella familjer, och måste gå till grannen för att be om mat. Plötsligt fick vi en annan insikt om skolans betydelse. Det är lätt att tycka synd om barnen som tvingas åka långt hemifrån för att få utbildning. Men kanske är det så att en del till och med har det bättre på skolan?
Pioneer School-eleverna studerar samma ämnen som seende i ”vanliga” skolan. Utöver det lär de sig punktskrift, orienteringsträning och annat som ska göra de självständiga med sin synnedsättning. En sak jag särskilt vill lyfta fram och som gör skolan unik, är satsningen på radioträning. Något som den engagerade läraren Quinten tagit initiativ till. I skolans egen radiostudio får barnen testa att spela in, redigera och använda sin röst på rätt sätt. Vilket resulterat i ett ökat självförtroende hos många. Plus att deras muntliga framträdanden förbättrats. Med tanke på att rösten är extra viktig när man ser dåligt, är radioprojektet genialt tycker jag.
Genom arbetet på skolan finns en stor förhoppning att eleverna ska gå stärkta därifrån, och söka sig vidare till högskola eller universitet. Helt enkelt bli redo för att inkluderas i övriga samhället.
Hein Wagner Academy skapar arbete
Hein Wagner Academy är en spännande organisation som inte har många år på nacken. 2019 startades verksamheten och initiativtagare är vår sydafrikanska vän Hein. Inom akademin kan personer med synnedsättning få rehabilitering, utbilda sig inom marknadsföring eller cybersäkerhet. Allt med syfte att komma ut i arbete eller hålla sig kvar på arbetsmarknaden. Programmet för cybersäkerhet har blivit en succé, men att satsa på den typen av utbildning var ingen självklarhet från början.
I ett av klassrummen slog vi oss ner med IT-managern Filip för att höra mer om bakgrunden och ta del av hans historia. Filip var först seende och tävlade inom ridsport. 29 år gammal blev han blind på grund av diabetes. Livet kastades omkull. Till en början tyckte han synd om sig själv, men insåg snart att han måste ändra attityd.
”Livet handlar inte bara om att äta och andas. Jag måste göra det bästa av min situation”, sa Filip till oss.
Efter viss rehabilitering på plats i Kapstaden flyttade Filip till Worcester. En stad han tidigare besökt när han tävlat, och som han mindes väl då han sett många synskadade röra sig här. Han lyckades få jobb på en organisation för synskadade. I samband med att verksamheten lades ner startade Hein sin organisation och Filip fick jobbet här. Och nu till det spännande. Från en kontakt på Absa (En av Sydafrikas största banker) kom ideén om att blinda kanske kan jobba med cybersäkerhet. Absa-kontakten hade set en video med en dövblind person jobbandes vid en dator. Möjligen kunde Absa tänka sig att sponsra utbildning i cybersäkerhet för personer med synnedsättning. Men först var Filip tvungen att bevisa att det fungerar. Resan gick därför till USA där Filip fick gå en utbildning.
”Jag kan inte åka tillbaks hem om jag misslyckas, tänkte jag”, sa Filip och skrattade.
Som ni redan förstått gick det bra. Programmet i cybersäkerhet på Hein Wagner Academy har blivit en framgång. Utbildningen här följer samma kvalifikationer som universiteten i Sydafrika. Enda skillnaden är att utbildningen gjorts tillgänglig för personer med synnedsättning. 6 av 10 personer som nyligen tog examen har fått jobb. Fem av dem inom Absa. En kvinnlig student från Hein Wagner Academy var bland de som fick högst examenspoäng i hela Sydafrika. Dessutom var hon första blinda svarta afrikanska kvinna som tog examen inom cybersäkerhet i Sydafrika. Det tycker jag säger en del om Heins organisation och den kompetens som finns bland personer med synnedsättning.
Vi träffade även Len som är lärare och projektledare för cybersäkerhetprogrammet. Precis som Filip har han en spännande historia. Len är barndomsblind och hade en över 20 år lång karriär som gospelartist innan han kom hit. Han har alltid haft ett intresse för datorer. Sedan pandemin, när alla uppdrag försvann, har han jobbat här. Len är oerhört stolt över det organisationen åstadkommit.
Han berättade om utmaningarna på arbetsmarknaden.
”När man berättar att man är blind stängs alla dörrar när det gäller jobb”.
På Hein Wagner Academy kan man ta emot upp till 35 studenter. Bland dessa ingår personer som fått en synnedsättning mitt i livet, och behöver hjälp att lära sig använda dator på ett nytt sätt. Det kan även vara personer från andra afrikanska länder, där det inte finns någon rehabilitering. Vi hann även samtala med läraren Adian. Han stöttar nya synskadade att få livet åter.
”Något saknas när de kommer hit, men när de lämnar oss så ler de”, berättade han.
Adian liksom Filip och Len har egen erfarenhet av synnedsättning. Även fler med synnedsättning jobbar på Hein Wagner Academy. Och vem vet – kanske är det nyckeln till att de lyckas så bra?
Innovation for the blind
Innovation for the blind är ytterligare en verksamhet vi besökte i Worcester. Organisationen hette först Institute for the blind och har en gedigen historia, som växte fram i samband med Pioneer school for the visually impaired. Organisationen erbjuder en mängd olika verksamheter inom både rehabilitering, boende och det som kallas ”skyddade jobb”. Inom verksamheten finns många som har synnedsättning med flerfunktionsnedsättning. Runt 360 personer bor här och 50 av dem är dövblinda. Den som varit här längst har bott här i hela 57 år. Antingen bor personerna på själva området, eller i egen bostad i Worcester och har stöd från organisationen.
Vi träffade CEO Stephny. En otroligt driven, smart och engagerad kvinna med bakgrund som arbetsterapeut. Hon visade oss runt. Det blev ett fantastiskt möte med spännande samtal om samhällsutveckling, business och funktionsrätt. Jag gillade verkligen hennes inställning.
“Det finns ingen som är normal. Vi har alla våra utmaningar”, sa hon.
Det var tydligt att Stephny ser mångfald som en styrka. Att det är viktigt att våra olika världar behöver mötas. Ett synsätt jag upplevde genomsyrar hela deras arbete. Organisationen har förändrats ikapp med samhället. 2018 bytte de namn från Institute for the blind till Innovation for the blind. Detta för tron på innovationskraften som finns eftersom vi människor fungerar olika.
Nu satsas det mycket på att hitta fler försörjningsmöjligheter för personer med synnedsättning. Man ser gärna att fler lyckas få jobb på den ”vanliga” arbetsmarknaden och inkluderas i samhället.
”Vi måste vara den förändring vi själva vill se i världen”, sa Stephny.
Joseph – kändis i stan och blind barista
Joseph är ett lysande exempel på att Innovation for the blind gör skillnad i människors liv. Han kallar sig den blinda baristan. Redan första dagen i Worcester hörde vi talas om honom. Så han är något av en kändis i stan. Vi fick förstås äran att möta honom och han delade sin historia. Joseph växte upp i en mindre by. Som 3-åring började han se dåligt och i skolan försämrades synen. Lärarna blev arga när han inte kunde läsa ordentligt. Men Joseph fann någon slags trygghet i det hans morfar brukade säga.
”Att jag är utvald. Att jag är unik”.
Joseph förlorade mer och mer av synen. Han tvingades förlita sig på syskon och kusiner för att ta sig runt i byn. Självförtroendet dalade. Han kände att han inte kunde vara sig själv. 2014 hittade systern en artikel om Worcesters verksamhet för synskadade, som förändrade allt. Han ansökte och fick en plats för rehabilitering. Sedan dess har han även gått baristautbildning.
”Nu är jag mig själv. Jag kan gå runt på stan på egen hand och känner mig säker”, berättade Joseph för oss.
Vid vårt besök på Innovation for the blind var det inte många veckor kvar innan portarna skulle slås upp för en ny affärsverksamhet. Nämligen en plats för balans och hälsa, där man både ska kunna dricka kaffe och få massage. Joseph har förstås en viktig roll här och höll på att träna upp andra med synnedsättning att bli baristas. Syftet med verksamheten är att fler ska få jobb.
Innan vi lämnade Innovation for the blind bjöd Joseph förstås på kaffe. Det var tydligt att han kan sin sak. Han sprudlade av lycka när han stod där och fixade med kaffemaskinen, och berättade att han är gift och har tre barn. Att få hjälpa andra synskadade och dela sin historia är helande, menar Joseph.
Joseph och många andra med synnedsättning vi mötte i Worcester gjorde stort intryck på oss. Vi hoppas verkligen få återvända till Worcester i framtiden – en stad som gör skillnad på riktigt.
Ledarhundsverksamheten i Kapstaden
När vi lämnat Worcester bakom oss gick färden tillbaks till Kapstaden. Till min stora lycka hann vi med att besöka South African Guide-Dogs Association – Sydafrikas ledarhundsverksamhet. I Kapstaden är det en liten filial till den stora ledarhundsorganisationen belägen i Johannesburg.
Vi togs emot med öppna armar av ett entusiastiskt litet team som tränar ledarhundarna. I tre mindre hus som ligger bredvid varandra finns verksamheten. Åtta labradorer var under träning. Inte så många, tänkte vi. Men vi förstod snart att inte vem som helst har råd att ha en ledarhund. Det är bara runt 260 ledarhundsekipage i hela Sydafrika. Eftersom man måste bekosta både mat och veterinärkostnader själva, och få blinda har arbete är det en tuff situation. Man kan söka sponsor, men risken är att sponsringen tar slut efter ett tag, och då har man kanske inte längre råd att ha kvar sin ledarhund. Med andra ord är situationen en helt annan än i Sverige. I övrigt är mycket likt gällande träning och synsätt.
Under träningen innan de är färdiga ledarhundar, bor hundarna hos fodervärdar i närheten. Fodervärdarna är volontärer. På morgonen lämnas hundarna för träning och hämtas när dagen är slut. Likt en skola.
Eftersom South African Guide-Dogs Association inte är en statlig myndighet, är de ständigt beroende av finansiering från bland annat företag. De säljer också egna prylar för att få in pengar, som hundleksaker och en hundkalender. Lite roligt att det där med hundkalender blivit en grej som verkar användas över hela världen. Jag köpte förstås en leksak med till min ledarhund hemma i Sverige.
Safari och vinprovning
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om vår resa. Det var så många upplevelser och fantastiska möten. Vi hann förstås också turista med safari och vinprovning. Något jag verkligen kan rekommendera. Kanske mest vinprovning, för som blind kan man inte riktigt känna på djuren och de hörs inte heller hehe… Även om det är en häftig känsla att rulla iväg med bussen ut i djurlivet, och nyfiket undra vad det är för djur alla ser när de fascinerat ropar Wow!
Fastän Sydafrika har långt kvar när det gäller inkludering av personer med funktionsnedsättning så märks vissa framsteg. Som när vi hoppade på tourbussen i Kapstaden. Vid varje säte finns plats att stoppa in hörlurar för en audio guide som erbjuder olika språk. Bra för mig som blind, men även för sambon som har dyslexi och avskyr att läsa information.
Tusen tack till Hein Wagner för all din hjälp med Sydafrikaresan – en fantastisk upplevelse.!
När jag och sambon satte oss på flyget hem till Sverige var vi rörande överens om att vi måste åka hit fler gånger. Så har du chansen att resa till Sydafrika – åk!
