När jag fick frågan av Svenska Institutet om att resa till Colombia och föreläsa om livet med funktionsnedsättning i Sverige, funktionshinderspolitik och tillgänglihget var svaret givet. Vilken lycka att få kombinera det jag brinner för med ett land i Sydamerika, en kultur jag älskar.
Den 10 maj begav jag mig iväg tillsammans med Maria Johansson, en stor förebild inom funktionshinderrörelsen i Sverige och ordförande för Lika Unika. Vårt uppdrag blev att medverka som experter och föreläsare i samband med utställningen ”Design for dignity” som Svenska Institutet arrangerar i olika länder i samarbete med svenska ambassaden i landet.
Vi anlände kvällstid till huvudstaden Bogota. Dagen därpå började ett intensivt, mycket givande och spännande program.
Guldmuseet
Först på schemat stod ett besök på Guldmuseet där vi fick ta del av colombiansk kultur. Läs mer om Museo del Oro här:
http://www.banrepcultural.org/gold-museum/about-us
Det var imponerande att se resultatet av deras tillgänglighetsarbete, så att alla kan ta del av museets skatter. Guiden bar på en väska med små taktila föremål som jag kunde känna på och som gav mig en bild av det andra kan se med ögonen. vidare fanns ramper, hiss, teckenspråkstolkade informationsfilmer och tillgång till guide som talar teckenspråk.
Lulo frälst
Efter museebesöket var det dags för lunch på en jättemysig restaurang där vi fick testa colombianska rätter. Det bjöds på både fisk, kött och grönt. Ärligt talat vet jag inte allt jag åt, men det var väldigt gott och jag som dragit ner mycket på köttätandet kunde inte låta bli denna gång. Köttet var underbart! Till dricka valde jag mellan en mängd olika juicer, finns en uppsjö på grund av all den fantastiska frukt som finns i landet. Valet föll på Lulo juice och jag fastnade direkt och drack sedan Lulo i olika varianter under alla mina dagar i Colombia. Läs om Lulo dricka här:
http://www.mycolombianrecipes.com/lulada-colombian-lulo-drink
Krig och skam
Mätta och belåtna begav vi oss till Svenska ambassaden. Där möttes vi upp av fyra representanter från organisationer som arbetar för personer med funktionsnedsättning. Organisationerna i Colombia är i dagsläget som regel sk. ”för”-organisationer och inte ”av”-organisationer som vi är vana vid från Sverige,där vi med funktionsnedsättning organiserat oss på egen hand. I Sverige finns både organisationer för och av.
Mötet gav mig verkligen nya perspektiv. I Colombia råder stora klass och inkomstskillnader och hjälpen en kan få sker ofta via ”foundations”, med andra ord välgörenhet. Kriget som ligger nära i tid, spelar en stor roll även om människorna ogärna pratar om det. Mycket görs för att hjälpa krigsveteraner och deras anhöriga. Det kan vara allt från att få en protes till att få psykologstöd för PTS-syndrom eller coachning ut i arbete. Organisationerna försöker också jobba med att höja statusen för kriggsveteraner, så att folk ska se upp till en så som det exempelvis är i USA.
Vi fick vidare insikt om synen på personer med funktionsnedsättning. Att många i Colombia fortfarande anser det vara en skam, ett guds straff. Därför är det inte sällan som barn med funktionsnedsättning göms undan. Trots detta gav mötet framtidshopp pga ett otroligt engagemang och en stark vilja att förändra denna syn.
2011 blev Colombia det hundrade landet i världen som ratificerade FN:s konvention om mänsliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Som jag förstod av vårt möte har detta lett till en annan medvetenhet och insikt på politisk nivå. Äntligen pratar en om mänsliga rättigheter, även om arbetet med tillgänglighet och inkludering knappt påbörjats. . jag citerar Maria Johanssons FB-inlägg om hennes intryck:” otillgänglig gatumiljö som omöjliggör självständighet, påbörjad tillgänglighet men utan tydliga riktlinjer så mycket blir ändå oanvändbart… Samtidigt – en iver att ta tag i tillgängligheten.”
Under mötet träffade vi också den internationella organisationen Best buddies i Colombia som driver ett oerhört lyckat arbetsmarknadsprojekt. Läs mer om best buddies här:
Best Buddies i Colombia har bidragit till att flera hundra med intellektuell funktionsnedsättning har fått anställning. Jag citerar Maria igen:
”Kanske det bästa exempel på arbetsmarknadsprojekt jag någonsin stött på, med samma lön som till kollegor utan funktionsnedsättning som gör samma jobb”.
Invigning av ”Design for dignity”
På kvällen sama dag var det dags för invining av utställningen ”design for dignity” och vi begav oss till Universitetet, fakulteten för design och konst – Universidad Jorge Tadeo Lozano. Den svenska ambassadören Marie Andersson de Frutos var på plats för att tala och invigga utställningen. Vi träffade också Margarita Matiz från Svenska institutet, curator för utställningen som gjort ett fantastiskt jobb. 28 svenska produkter visades, bland annat permobilen – en produkt bland många som bidragit till ökad inkludering.
Tack vare min spanska kunde jag svara på frågor som besökarna hade kring bland annat gatumiljön i Sverige och syntolkad film. Jag fick också veta mer om hur det funkar för personer med funktionsnedsättning i Colombia. Exempelvis finns några tillgängliga bussar för rullstolsanvändare i Bogota. Men de rör sig bara inom en viss sträcka och är oftast så fullpackade att en inte får plats. Ledarhundar finns, men i Colombia tränas hunden redan som valp tillsammans med ledarhundsföraren. Det är inte som i Sverige, då ledarhunden levereras till föraren först efter grundträning och är runt 2,5 år.
En komisk incident
Dagen efter invigningen var det dags för Marias och min medverkan vid konferensen som arrangerades för att ytterligare lyfta funktionshidnersfrågor och design för alla. En komisk incident följde när jag skulle presentera mig för Walter Azula, konferencier och samtalsledare. Walter är statstjänsteman inom ramen för frågor rörande rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Jag räckte fram min hand och tänkte som jag brukar, att personen framför mig ska ta den. Men icke. Först efter en stund fick jag hans hand i min. Jag försökte även småprata med honom innan seminariet skulle börja, men uppfattade det som att han inte var särskilt engagerad eftersom han tittade åt ett annat håll. Överlag gav han ett väldigt nonchalant intryck. Först dagen därpå fick jag förklaringen, när jag förstod att Walter liksom jag är blind. Då föll poletten ner. Ja jissa om jag fick mig ett gott skratt J
Tolken rörd till tårar
Maria och jag gav varsin föreläsning under seminariet. Maria fokuserade på svensk funktionshinderspolitik, opinionsbildning i Sverige medan jag lyfte medias roll för inkludering och hur en lever med synnedsättning här. Vi båda berörde tillgängihet från olika perspektiv samt gav en kort bakgrund till varför vi brinner för mångfald och inkludering och som Maria säger: ”Ett samhälle för alla på riktigt.”
Se min föreläsning här:
https://www.youtube.com/watch?v=0GnbYOOuTaQ&t=332s
Hela seminariet simultantolkades från engelska till spanska och tvärtom. Med hjälp av hörlurar kunde en följa tolkningen – väldigt häftigt!
Efter våra föreläsningar släpptes även organisationer för personer med funktionsnedsättning in för att dela sina erfarenheter. Och då hände det jag aldrig kommer att glömma. . Tolken blev så rörd av Johns berättelse (minns ej efternamnet) som fått arbete genom Best Buddies, att han tappade talförmågan.
Djupa andetag som för att stå emot gråten hördes genom lurarna. Vilken empati – så fint!
Före och efter seminariet intervjuades vi av journalister om vår syn på tillgänglighet, funktionshinder och inkludering. Jag fick tillfälle att fråga hur bilden av ”funkisar” ser ut icolombiansk media. Journalisten svarade att personer med funktionsnedsättning sällan syns, att media nästintill aldrig rapporterar om frågor kring funktionsinder och att hon inte känner till en enda journalist med funktionsnedsättning. Här finns det alltså oerhört mycket att göra.
Dagen avslutades på en fantastisk restaurang som vår trevliga chaufför Umberto rekommenderade. Och vilken tur när vi kom dit– maria kom in! Även om hela resturangen inte var tillgänglig, med trappor till toaletten så kunde vi njuta av en härlig middag och såklart Lulo dricka för mig. Så har du vägarna förbi Bogota så är restaurang Armadillo ett tips:
http://www.restaurantearmadillo.com/index.php
Kvarstående tid ägnade vi åt turistande med Oscar från ambassaden. Bland annat ett besök för att titta på konst av Fernando Botero. Och återigen slogs jag av att jag fastän jag inget ser, tycker det är roligt att titta på konst. För med bra ledsagare och syntolkning vid min sida, målas inre bilder upp.
Hemma igen
I måndags kväll landade jag hemma i Sverige. Fylld av intryck, nya kontakter och perspektiv. Jag känner mig oerhört tacksam över att ha fått göra denna resan. Det är mycket att smälta och jag tycker Maria beskrev känslan så väl på FB, så jag citerar igen:
”Vi behöver färre, inte fler gränser i världen. Vi behöver dra nytta av varandras erfarenheter och få andras perspektiv på vår egen verklighet. Nu ska jag hem och smälta alla intryck, samla ihop värdefulla och oförglömliga kontakter och jobba vidare för rätten att vara den man är och ett samhälle utformat för att det ska vara möjligt. Efter denna fantastiska erfarenhet där jag förhoppningsvis kunnat bidra tar jag själv med mig så mycket nyttig ny kunskap, inspiration, kontakter och kraft. Och – en fortsatt och fördjupad övertygelse om att vi människor har betydligt mer som förenar än som skiljer oss åt.”
Sociala medier