Har public service äntligen fattat?

Av: Anna Bergholtz

Dela inlägget:

I förra veckan modererade jag konferensen PS Funk – public service möter funktionshinderrörelsen. Syftet med konferensen är att få inspiration för att bättre inkludera personer med normbrytande funktionalitet i public service. Men ska en sådan konferens verkligen behövas?

Sedan 2004 har jag arbetat som journalist. 2004 var också året då jag gjorde praktik på CP-Magasinet. Ett program där ”funkis” lyftes med humor och eftertanke. Och snacket gick i TV-huset. Det här programmet skulle vara början till något nytt. Nu skulle vi snart se förändring. CP-Magasinet hade en programledare med synlig funktionsnedsättning, Jonas Franksson som har cp. Och det här skulle bidra till att vi snart skulle se programledare med funktionsnedsättningar i ”vanliga” nischade program. Så vad hände?

Enligt min analys gav programmet en viss kortsiktig injektion till Svt och public service. Ja injektion, precis så som Jonas franksson själv uttrycker det. Jag minns när dokusåpan Riket gick av stapen året därpå. Hur glad jag blev när min vän Jonas Anderson ringde och sa att han skulle vara med. Som enda person med synnedsättning deltog han integrerat i programmet på samma villkor som alla andra. Så befriande och så bra!

Läs om Jonas och Riket här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article10608252.ab

2005 fick jag programledarjobbet för UR:s Livskraft som gick i P1. Det var ett utbildningsprogram om ”funkis”. Producenten Matsz Lundin hade fattat att programmet kunde bli bättre med en programledare med egen erfarenhet av normbrytande funktionalitet eller som vi sa då, funktionshinder. Han hade rätt, programmet fick en ny dimension. Men tänk om fler redaktioner och ps-bolag fattat det han fattat och tänk om fler också fattat att mitt perspektiv också varit till nytta i andra sammanhang än ”funkis”.

2008 fick jag frilansjobb som reporter i Morgonpasset i P3. Jag var där en gång i vekcan och pratade om allt möjligt utifrån mitt perspektiv, utifrån att inget se. Jag fick snabbt fans och min förhoppning, ja till och med plan var att få vara kvar som programledare eller fast sidekick. På det sättet hade jag kunnat bidra med ett ”funkis” perspektiv på ett naturligt sätt när det så passade. Men nix. När jag fyllt ”funkis” kvoten (ja så kändes det) efter 9 månader var det tack och adjö.

Med få undantag har det inte hänt mycket sedan dess. När programmet Mot alla odds kom 2012 fick jag nog. Se debatt här:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article12911212.ab

När jag kritiserade programmet verkade få inom Svt förstå vad jag menade. De tyckte de gjorde rätt. I samma veva hade jag dessutom arbetat fram bra normkritiska programförslag tillsammans med produktionsbolag. Vi var så taggade, men när Svt sa nej till inköp för att tiden inte var mogen, gav jag nästan upp. Ska tiden någonsin vara mogen?

Jag vet … det tar tid. Så har det alltid gjort. Blickar vi tillbaks var en inte välkommen i Tv-rutan som kvinna. För inte så långt tillbaks i tiden hade jag som skåning fått lära mig rikssvenska. Ja suck …

Men prisad vare normkritiken. Som trots vissa kritiker haft enorm genomslag, även i media. Nu äntligen känns det som att insikten och medvetenheten inom public service är en annan. Det lät så på alla samtal och diskussioner under Ps Funk-konferensen. Även om mycket är kvar att göra, så är nycklen att först förstå. Se konferensen här:

Jag känner att public service fått på sig de normkritiska glasögonen, även när det gäller funktionshindersperspektivet. Nu gäller det att de får sitta kvar och fungera som verktyg i det praktiska arbetet. Me normkritiska glasögon kan vi göra det som behövs. Göra nyanserade program. Rekrytera personer med normbrytande funktionalitet till bolagen. Öka representationen av ”funkisar” i alla program. Låta personer med normbrytande funktionalitet vara med som alla andra, inte som offret eller hjälten eller enbart i egenskap av ”funkis”.

Som jag avslutade med igår. Nu fortsätter vi det viktiga arbetet med att inkludera ”funkis” i public service. Tillsammans kan vi göra skillnad!