Hyllning och farväl till min ledarhund

Av: Anna Bergholtz

Dela inlägget:

Livet kan vända så fort. För en månad sedan firade jag och min ledarhund sju år som ledarhundsekipagé och i förra veckan tvingades jag ta farväl av min älskade vän och vägledare. Följande rader är till dig Duncan, även om ord aldrig fullt ut kan beskriva vad du betytt för mig.

”Min älskade ledarhund Duncan, trogna vän, mina ögon och min frihet! Martins och min älskade hund och familjemedlem. Du finns inte längre hos oss och vi sörjer och saknar dig. Vid återbesöket hos veterinären i förra veckan kom beskedet vi fruktat för, att det bästa för dig var att få somna in. Du älskade fina, det gör så ont att du inte längre är här, men du kommer alltid att ha en särskild plats i våra hjärtan. Jag kommer alltid att minnas den trygghet du gav mig. Hur vi kämpade från början och inte gav upp. Hur du gjorde mig både självständig och modig. Jag kommer alltid att minnas de gånger jag gått vilse, känt paniken komma och då du hittat hem. Vintrarna med snötäckta gator då du lett min väg. Hur jag vågade åka tunnelbana med dig vid min sida. Jag kommer alltid att minnas hur fort du kom till köket när du hörde ett prassel. Sällan var du så snabb. Matgladare hund får en leta efter. Jag kommer alltid att minnas ditt sällskap på flyg, tåg, i föreläsningssalar och vid sidan av mitt skrivbord. Hur jag aldrig kände mig ensam. Hur du inspirerade mig till boken om Trubbel och hur du fick min författardröm att gå i uppfyllelse. Jag kommer alltid att minnas din varsamhet, hur du häpet iakttog hundkompisarna som tokbadade i sjön. Själv föredrog du ett försiktigt magdopp. Jag kommer alltid att minnas hur du älskade landet och jämt fick ”labbefnatt” och sprang glädjerundor därute. Hur du brukade ledsaga mig från utedasset till verandan, fastän selen inte var på. Glatt och stolt viftade du på svansen. Jag kommer alltid att minnas alla roliga anekdoter, som när du smet iväg på landet och stal benet från grannens valp. Inte trodde vi att det fanns en sådan buse i dig. Eller när du hela tiden försökte smyga iväg till körsbärsträdet, för att mumsa på bären som låg därunder. Duncan – finaste vän! Vi fick sju fantastiska år ihop. Jag kommer alltid att minnas dem och dig med en enorm tacksamhet, glädje och kärlek. Vi ses i Nangijala!”

Här kan du se när jag och min ledarhund Duncan medverkade i Svt:s Sommarlov 2011:

https://www.youtube.com/watch?v=b8cYrj_09TE