Här får ni lite härlig vårläsning – om vad för tokiga saker som kan hända när en inte ser. En krönika om det där skrivbordsköpet som inte riktigt blev som jag tänkt mig.
Grannen Henrik målar grått i hallen. Det nya vita, enligt inredningsmagasinen. För varje varsam strykning försvinner kaffe latte-färgen alltmer. Jag sitter i rummet intill, vid skrivbordet, ett höj och sänkbart. Skrivbordet jag haft i fyra år och är så nöjd med. Talsyntesen Ingemar ljuder genom datorns högtalare när jag knappar mig fram genom e-post programmet. Jag ska svara på ett mejl. Hatthyllan som tidigare hängde i hallen, ska säljas på Blocket. Nu undrar den potentiella köparen vilket träslag hyllan har. Jag minns inte och ber Henrik om synhjälp.
”Hm” säger Henrik fundersamt. Blicken vandrandes mellan hyllan och mitt skribord. Sedan förklarar han att träets nyans på hyllan är något mörkare än skrivbordet.
Jag förstår ingenting. Skribordet är ju vitt, varför denna jämförelse mellan hatthyllan och skribordet?
”Nämen, skrivbordet är träfärgat.” Han låter lite osäker, kanske något chockad. Visste jag inte det?
En kvick tanke far genom huvudet, att Henrik nog missförstått, att han sett fel. För skribordet jag köpte för 4 år sedan är såklart vitt, jag beställde ju ett vitt. Minns det så väl, alla otaliga färger jag kunde välja mellan. Önskan om ett i rosa, inte så poppis hos sambon. Ett vitt fick det alltså bli. Vitt som håller i längden och funkar till det mesta.
”Du skojar va? Skribordet är väl vitt. Jag beställde det i vitt”, får jag slutligen fram.
Henrik är tyst. Jag med. Och i det tysta samförstådnet inser vi det märkliga faktum, att jag i fyra års tid trott att skrivbordet varit vitt när det hela tiden varit träfärgat björk.
Jag fnittrar till åt det obegripliga. Kan en verkligen ha ett skrivbord så länge utan att förstå. Jag måste fråga igen- skrivbordet är alltså inte vitt?
”Noop träfärgat”, konstaterar Henrik på nytt.
Sedan går skrattet inte att hejda. Vilken story. Ofattbart. Snabbt flashar minnena förbi. Bilderna jag målat upp i mitt huvud. Journalist på besök för intervju. Plåtningen vid mitt vita skrivbord. Min ledarhund sovandes på den bruna mattan. Jag sittandes intill, uppslukad av mitt skrivande vid det vita skrivbordet. Högarna av gula Trubbel böcker, vilandes på den vita bordsskivan. Datorn, telefonen och punktskriftsmaskinen likaså. Ja det var i alla fall vad jag trodde. Bland mina bilder och minnen finns absolut inget skrivbord i björk.
”Ja det här blir lite att smälta”, säger jag efter en stund.
Jag ringer företaget jag beställt skrivbordet från. Det måste vara den konstigaste reklamationen de någonsin tagit emot. Fyra år efter köpet inser kunden att hon fått fel färg. Hm …
Tur att jag har något att skylla på. Min obefintliga syn. Det visar sig att beställningen var fel ifylld från början. Något jag förstås upptäckt vid leverans, om jag varit seende. Sambon då? Jo han ser, men hade ingen koll på vilken färg jag till slut bestämde mig för. Så länge det inte var rosa bara.
Vad hände då med denna märkliga reklamation? Inga problem. Sjävklartskulle jag få en ny bordsskiva, en vit. Snacka om fin service. Och denna gång bad jag sambon kolla färgen när paketet kom. Så här sitter jag nu – äntligen skrivandes vid mitt vita skrivbord.
Med denna text vill jag tacka Stefan Ottosson på Ergohuset i Stockholm, för fint bemötande och fantastisk service.
Sociala medier