Hundallergiker och ledarhundsförare – hur går det?

Bild: Ett äldre foto där jag flyger med min ledarhund Chanti.

Nyligen skulle jag flyga med min ledarhund, men då hände det som sällan händer. En hundallergiker hade fått platsen bredvid mig… Hjälp! Hur skulle vi göra nu?

Men vi börjar med att backa bandet.

Sturup flygplats och ett fullbokat flygplan. Ett läge då det förstås blir extra trångt att ha med sig en ledarhund. Å andra sidan är det inte vilken hund som helst, utan mina ögon som undviker hinder när jag ska ta mig fram. En hund som gör mig självständig och fri. Helt enkelt ett viktigt hjälpmedel för mig, och någon jag förstås behöver ha med mig på resan.

Efter ett kort samtal med incheckningspersonalen erbjöds jag och min fyrbenta kamrat plats längst fram i planet. Absolut det bästa då där finns extra benutrymme, och därmed plats för min ledarhund. Vi fick även gå ombord före alla andra, vilket förstås underlättar när man är blind och ska orientera sig på en liten yta med många människor.

Men som sagt, därefter inträffade det som sällan händer. När de andra medpassagerarna kom ombord hade en hundallergiker fått platsen intill mig och min ledarhund. Inte bra. Genast ökade pulsen. Att vara den som är till besvär känns aldrig kul. Dessutom hade jag gjort som man ska. Alltså vid bokningen uppgett att jag skulle resa med ledarhund. Först till kvarn gäller enligt regelverket och då blockas planet för hundallergikern. Likaså tvärtom – om hundallergikern bokar först så blockas planet för mig som ledarhundsförare. Ett regelverk som är väl etablerat världen över.

Men nu satt vi där intill varandra. Vad göra? Jag anade åtminstone att medpassageraren inte var så svårt allergisk att hen omöjligt kunde vistas på samma plan som en hund, för då hade hen fått info vid bokningen om hen velat blocka planet.

Hur som helst hade vi ett problem som behövde lösas. Medpassageraren skulle bli dålig av hunden. Något ingen vill. Men som tur var hann jag knappt blinka förrän det var löst. På eget bevåg bytte hundallergikern plats med en annan passagerare som placerats längre bak i planet, långt bort från mig och min ledarhund. På ett kick var det löst tack vare en hjälpsam och förstående medmänniska.

Jag håller andan och springer förbi

Ofta får jag frågan om jag får röra mig överallt med min ledarhund. För hur går det då om jag möter en hundallergiker? Min erfarenhet är att det sällan blir ett problem, men att oinsatta i frågan verkar göra det till en större grej än vad det behöver vara.

För den som ser och är hundallergiker kan det vara enkelt att byta plats – kanske på flyget som var fallet här eller om man skulle stöta ihop på en restaurang. Vidare är så få så svårt hundallergiska att det inte går att vistas i samma lokal. Men självklart finns det även personer som har så svår allergi att det inte funkar. Hur gör man då? Jag har några gånger varit på samma konferens som en extremt allergisk person. Att möta en hund kan tyvärr vara fara för hens liv. En lösning är då att lägga ledarhunden i ett annat rum. Men jag kommer aldrig glömma när vi trots allt stötte på varandra, och den väldigt allergiska personen var tvungen att passera mig. Hen tog ett djupt andetag och sa:

”Nu håller jag andan och springer förbi”. Och vips var hen borta.

Kanske brukar du ställa dig frågan vad ett gott bemötande är. Vad man rent konkret kan göra för att alla ska känna sig välkomna. Båda dessa storys lyfter hur man enkelt kan lösa det, även när det kan tyckas krocka som mest.

Att byta plats, lägga ledarhunden i ett annat rum eller springa förbi och hålla andan… Ja det är hur vi agerar mot varandra som spelar roll. Med andra ord behöver det inte vara så svårt att bidra till att alla inkluderas.