Det är väl inget att fira, tänker du kanske nu. Det beror på hur man ser på det, tänker jag. Haha, ser på det lät ju vitsigt värre. Men faktum är att det handlar om just det. Att vara blind är ett annat sätt att se. Genom mina andra sinnen upplever jag världen. Ofta slår det mig, att detta ljud hade jag nog inte lagt märke till eller uppskattat om jag fortfarande kunnat se. Jag hade troligtvis inte heller lärt känna människor genom deras röst och utryck, eller se det där bakomliggande som så tydligt avspeglar sig i tonen. Det ytliga stör mig inte längre. Det är det inre som räknas. Att höra en människa le eller hur ögonen tåras är jag nog mer uppmärksam på idag. Lyhördheten för omgivningen och att vara närvarande är ett måste numera, och vem kan tycka att det är dåligt.
Bild: Jag med min ledarhund Chanti.
Och att upptäcka McDonalds via doftsinnet innan andra ens hunnit se detta välkända burgarställe, kan man väl ändå säga är en rolig bedrift.
Dessutom har jag lärt mig att läsa med fingrarna – punktskrift. Attans så coolt! Att stå där och moderera en konferens eller föreläsa inför en massa folk, och ändå ha ögonkontakt med publiken. För att ha koll på manuset med ögonen behövs inte längre.
Självklart hade jag gärna sett med ögonen igen. Det var förstås betydligt enklare eftersom världen är uppbyggd efter en seende norm. Men skulle jag fokusera på allt det som är svårt, otillgängligt eller det jag saknar att se så skulle jag gå under. Att färdtjänsten inte kommer som den ska, att det inte finns utrop på tunnelbanan eller att jag inte kan se vilken frysmat jag tar fram är sjukt frustrerande. Att inte kunna se havets blå övermäktighet eller när rapsfälten slår ut i gult är förstås en sorg. Men då får jag njuta av vågornas brus, dofterna och minnesbilderna som finns kvar i mitt inre. Och att ”facetima” med sambon om vilken frysmat det är har också sin charm. Och särskilt kul var det när hans chef från England fick hjälpa mig då sambon körde bilen. Det blev såklart en ögonöppnare för honom, och tänk att den där ögonöppnaren är ofta blinda jag.
Bild: Jag med min sambo Martin.
Tårtkalas och champagne
När jag 2008 arbetade på Morgonpasset i P3 var det sex år sedan jag hade förlorat synen. Vi firade i direktsändning med tårtkalas. Så knäppt tyckte nog en del. Själv tänkte jag, varför inte. Fjorton år senare och dessutom fjorton år äldre funderar jag på vad som hänt under alla dessa tjugo år som blind. En hel massa. Bland annat har jag utbildat mig till journalist, startat eget företag, träffat kärleken i mitt liv, bott i Kanada, skrivit två barnböcker, jobbat en hel del med radio, rest till spännande länder, byggt fritidshus, börjat med boxning, drivit min egna podcast, fått priser för mitt arbete, vandrat i fjällen, haft två ledarhundar och mycket mycket mer. Jag är så tacksam för allt jag fått vara med om. Och sist men inte minst har jag blivit väldigt förtjust i champagne. Så jag antar att du kan gissa hur jag ska fira mina tjugo år som blind. Skål!
Bild: Jag fick Magdalena Ribbing-stipendium 2021.
Sociala medier