Att vandra som blind

Hur är det att vandra när man inte kan se de vackra vyerna? Hur vet man var man ska sätta fötterna när man inte ser stenar, rötter och spång? Frågorna var många från människor runtomkring, när jag bestämde mig för att jag skulle vandra i somras. Själv var jag bara peppad och mest orolig för att jag skulle frysa. Men ju närmare avresan vi kom desto mer fundersam blev jag. Skulle det verkligen funka att gå 15 kilometer i väglöst land som blind?

Jag har länge velat göra en vandring, då jag älskar att vara ute och gå i naturen. Så när möjligheten dök upp från Svenska turistföreningen – en arrangerad vandring för personer med funktionsnedsättning var valet enkelt. Dessutom extra kul att som skåning få komma till fjällen. Här kan du läsa mer om deras arrangemang, om tillgänglighet och den tillgängliga fjällstugan i Abiskojaure.

Gissa om jag och min sambo Martin, och inte minst butikspersonalen fick sig några goda skratt när vi skulle utrusta oss för resan. Spork och kåsa, vad är det liksom? Men efter några turer till affären och flera samtal med vår ena fjällguide Nannie, var vi redo.

Vi åkte långt norrut till Lappland och Abisko som ligger 39 km från riksgränsen. Här finns Skandinaviens största fjällsjö Torneträsk, Abisko nationalpark och startpunkten för den världsberömda Kungsleden. Läs mer om Abisko här.

På söndagen samlades gruppen för att äta middag och gå igenom allt inför kommande dags äventyr. För fjällguiden Nannie och några skulle det innebära helikoptertur upp till fjällstugan, medan vi andra skulle ta oss dit till fots. Vilket gäng vi var, det kände jag direkt. Med ens fanns den där outtalade förståelsen för varandras förutsättningar och massor av humor. Fjällguiden Marcus som skulle leda vandringen var också med. Allt började kännas på riktigt och nervositeten knorrade i magen. Jag tänkte – om jag ändå kunnat se fotografier och se hur terrängen ser ut, då skulle jag veta. Men som blind går det ju aldrig, utan man får helt enkelt testa. Och jag visste att jag knappast kunde få ett bättre gäng att testa med.

Mot fjället

Bild: Jag och min ledarhund i Abisko.

På måndag morgonen och efter att ha laddat med havregrynsgröt bar det iväg. Vi med funktionsnedsättningar kunde skicka stora packningen med helikoptern. Skönt eftersom jag har svårt att bära tungt, och lätt får ont i nacken på grund av min reumatism. Det jag själv behövde få med mig var endags-packningen med matsäck, termos, regnjacka och ulltröja. Och såklart vattenflaska. En stor fördel i Abisko är att vatten går att fylla på från sjön längsmed hela vägen. Extra bra med tanke på hunden och värmen. Ja för varmt fick vi kan jag lova. Oron för att frysa kunde jag snabbt lägga åt sidan. Nu gällde det snarare att inte bli uttorkad. Tur att jag även stoppat ner vätskeersättning i ryggsäcken. Med 26 grader varmt var det nämligen som att vandra i en bastu.

Vi tog oss 15 km och första sträckan på Kungsleden. Hur var det då att gå? Hur var terrängen? Och vad får man ut av vackra vyer och fin natur när man inte kan se?

Det gick över förväntan, även om vandringen drog ut på tiden. För tid tar det när man är blind och måste vara extra aktsam med var man sätter fötterna. Martin ledsagade och min ledarhund fick vara ledig. Hon njöt av en hel del bad längsmed vägen.

Bild: Martin och jag som är ett vant team, fann snabbt smarta sätt att ta oss fram.

Spång funkar, men är en utmaning då den är smal och det gäller att hålla sig på brädorna. Martin gick framför mig medan jag höll i hans ryggsäck, samtidigt som jag kände med vandringsstaven längsmed högra brädkanten.

Bild: Vi går över en spång.

Jag förvånades över hur fort information faktiskt skickas via fötterna. Knappt hann jag sätta ner skon förrän jag fick en tydlig uppfattning om underlaget. Säkert har jag utvecklat känselsinnet mer och nu kom det väl till pass. Kändes underlaget osäkert lyfte jag med ens skon och hittade ett bättre ställe att sätta ner fötterna på.

Det var häftigt att se fjällguide Marcus lyhördhet. Hur han snabbt hajade mitt sätt att röra mig. Vid svårare stenpassager hjälpte han till. ”Sätt foten där”, sa han och visade mig genom att placera vandringsstaven på ett säkert ställe. Marcus hade även rätta känslan för att peppa utan att bli för hurtig. Oerhört viktigt när man möter en grupp som våran, tror jag. Det visade sig också att han hade grymma syntolknings-skills, och växter hjälpte han mig att känna på. Exempelvis fjällbjörken med sin avskavda stam efter att snön gnagt under vintern. En tydlig gräns för hur högt snön fallit både syns och känns.

Ja gruppen var som sagt oslagbar. Jag kommer aldrig glömma när Katharina stack fram sin godispåse och satte min hand i den. Utan att säga något, förstod hon att det var precis vad jag behövde just då. Eller när kvällen kom och norrmannen Tom plockade insekter från min rygg. Jag orkade inte bry mig, men det gjorde han. Och all eloge till Martin för tålamod och positivt humör. När han glatt traskade vidare visslandes på Indiana Jones-melodin, kunde gänget inte annat än skratta och få ny energi.

Naturens magi som blind

Även om vandring utan syn kräver mer koncentration, njuter man förstås av naturen. Kanske är det också tack vare naturens magi som koncentrationen varar längre. Så var det i alla fall för mig. Vackra vyer och dess ljud som känns i både kropp och knopp. Alla dofter av jord, blommor och grönska. En sötma som då och då sveper förbi. Kylan och ljudet från porlande vatten. Surret från bromsar och mygg. Vänliga möten med andra vandrare. Fikapaus med rykande kaffe och smörgås som smakar bättre än någonsin. Småprat, skratt och den gemensamma stillheten med de andra i gruppen. Till och med midnattssolen fick jag en känsla för. Svalare luft som omfamnade kvällen, men ändå pirrade ljuset i huden.

Efter nästan 12 timmar korsade vi sista hängbron och nådde vårt mål, fjällstugan i Abiskojaure. Omtumlade sträckte vi armarna i luften och ropade ”Yes!” Sen kom mina tårar. Jag var helt slut. Påfrestningen av värmen, koncentrationen som blind och upplevelsen av storslagen natur och fantastiska människor fullkomligen skakade om mig.

Tack alla ni som var med på resan. Jag är så glad och tacksam över att jag fick göra det här med just er. Många har en föreställning om att funktionsnedsättningar begränsar, men med er kändes möjligheterna oändliga. Lyssna här när jag medverkade i P4 Norrbotten om vandringen.

PS. Eftersom jag anade att vandring åter till Abisko skulle bli för mycket gående för mig på kort tid, blev det helikoptertur tillbaks. Och vilken häftig känsla det var. Jag kände mig bra cool i mitt headset där jag satt längst fram bredvid piloten, flygandes över ett pampigt landskap. Höjden och vidderna känns liksom i hela kroppen, och inuti mig målades bilder upp med hjälp av den fantastiska vandringen jag just varit med om.

Mina tips!

Slutligen vill jag dela några tips till dig som har synnedsättning och vill ut och vandra.

1. Träna på hemmaplan i förväg, och gå en längre sträcka i svårare terräng.
2. Är det första gången du vandrar, ta med en ledsagare du känner väl och kommunicerar bra med.
3. Använd vandringsstavar. Att orientera med vit käpp funkar mindre bra och vandringsstavar hjälper dig att hålla balansen.
4. Använd väl ingångna skor. Kanske ännu viktigare när man inget ser, så att man är van vid hur skorna känns och enkelt kan avläsa informationen som skickas via fötterna.
5. Gör vandringen utifrån dina förutsättningar. Var införstådd med att det kan ta längre tid med synnedsättning och planera utifrån det, men kom även ihåg att vandring inte är en tävling och att det får ta tid.
6. Om du vandrar i grupp, gå med personer som har förståelse för att det kan ta längre tid för dig.
7. Var öppen med gruppen och din guide om vilka utmaningar du ser och hur det känns. Det mesta går att lösa och tillsammans med ett bra team kommer det att gå galant!