Omtumlande dagar med min nya ledarhund

Av: Anna Bergholtz

Dela inlägget:

Att få en ledarhund är omtumlande. Det är som att få en ny familjemedlem och arbetskamrat på samma gång. Vad har då hänt sedan hon kom i måndags?

Vi mjukstartade på måndag eftermiddag, med rastning i koppel. När hundinstruktören lämnade oss på kvällen var hon något orolig. Inte så konstigt. Hon måste ha undrat vad hon gjorde här. Om en ändå kunde förklara. Som tur var lugnade hon sig fort och sov gott hela natten på mattan intill min säng.

Dagen därpå körde träningen igång. Hundinstruktören satte ihop den vita selen, som levererats i flera bitar. Den justerades sedan efter min och Chantis höjd och längd.

Med selen på tränade vi vägen till tunnelbanan, där det även finns ett rastställe. Det är bra med hållpunkter så att jag som förare vet var jag är och för att ledarhunden ska bli peppad att jobba. En hållpunkt fungerar som ett delmål eller slutmål och kan vara en stolpe, en dörr eller en bänk. Som förare ger en kommando att exempelvis söka trappa och när ledarhunden visar trappan är det viktigt med beröm och gärna en godisbit, så att hunden vill göra samma sak igen. Slutmålet för raststället vid tunnelbanan fick bli en stolpe. Och beröm ger resultat. Nu passerar Chanti inte utan att visa mig stolpen.

Dagen fortsatte med att vi tränade in en kortare och en längre promenadväg i kvarteren, vägen till mataffären och att hitta hem. Vi hann även med lite lydnadsträning, sedan var det nog för Chanti. Även för mig. Allt nytt tar på krafterna och samtidigt ska en lära känna varandra. Men det kändes som att vi båda var nöjda efter denna första träningsdag. På kvällen fick Chanti stifta bekantskap med grisen, ett gosedjur vi köpt till henne. En rosa kompis hon gillar att bita i trynet. Ja vi får se hur länge grisen håller …

Glädjetårar och apport

Nästa morgon klarade vi rastningen helt utan instruktör vid vår sida. Jag kände glädjetårarna komma när Chanti med säkra steg ledde min väg. Att slippa käppa, istället kunna gå avslappnat och njuta av morgonsolen och kvittrande fåglar är en känsla som knappt går att beskriva. Frihet, självständighet, styrka och trygghet är bara några ord.

När hundinstruktören anlänt tog vi tunnelbanan in till stan. Snabbt hittade Chanti dörren in i tunnelbanetåget, den jag annars måste leta upp på egen hand innan dörrarna stängs. Numera ett stressmoment mindre, tack vare ledarhunden.

I stan tog vi oss till ett av mina favoritfik. Promenerade sedan runt på måfå, eftersom det är bra med träning bland människor, hundar, cyklar, uteserveringar, papperskorgar med mera. Med andra ord olika hinder, störmoment en ledarhund måste kunna hantera i sitt arbete. Chanti jobbade på fint och visade mig hela tiden kanter, som är viktiga att stanna vid före en exempelvis korsar en gata. Efter paus och vila på hemmaplan följde lydnadsträning och apport. Och det jag hört, fick jag bekräftat. Chanti gillar apport. Även om hon nu i början blir lite väl till sig när hon apporterar. Glatt fattar hon tag i käppen, men det är lika roligt att springa omkring med den som att ge den till mig. För busigheten tar liksom över. Men jag ser helt klart en potential.

Idag har vi besökt Farsta köpcentrum. Återigen åkt tunnelbana. Lärt oss hitta dörrarna till olika ställen i mitt centrum. Att hitta till fiket/pizzerian verkar inte vara något problem. Kan det bero på den goda doften tro?

Vila är viktigt

Det är viktigt med återhämtning när en tränar in en ledarhund. Blir det för mycket, kan det leda till att hunden strejkar. Tålamod är A och O. Än så länge har det funkat fint för oss. Mycket tack vare att vi just tagit pauser, tror jag. Vi har dessutom lagt ner för dagen när tröttheten tagit över. Slutat när vi varit på topp helt enkelt. Och ”so far” känns det som rätt recept, tycker jag.

Imorgon är sista dagen hundinstruktören är här. Därefter ska vi klara oss på egen hand, innan det är dags för nästa delträning om några veckor. Hur känns det då? Är vi redo att klara oss själva? Med Chanti liggandes vid mina fötter i skrivandets stund, känns det så. Det känns som att vi redan börjar bli ett team. Säkerligen kommer vi att stöta på utmaningar längsmed vägen, men magkänslan är bra. Jag tror på oss!