Jag sitter på balkongen när sms:et kommer från hundinstruktören. En timmes bilresa kvar. En timme kvar innan jag ska få möta min nya ledarhund. Visserligen har jag aldrig väntat barn, men kan tänka mig att känslorna är snarlika. Pirret i magen. Blandningen av längtan och förväntan med en gnutta oro. Hur kommer det att bli? Hur kommer hon att vara? Tänk om vi inte gillar varandra?
Jag försöker lyssna på en ljudbok där i solen på balkongen, men tankarna vandrar iväg. Sista halvtimmen sitter jag bara och lyssnar efter bilar som parkerar. Kan det vara hon?
Så plötsligt skäller grannens hund. Nu måste hon vara på ingång, tänker jag och mycket riktigt. Strax därpå ringer dörrklockan och in kommer hon varsamt tassandes med viss nyfikenhet och viftande svans. Hon flåsar häftigt. Såklart törstig av värmen och efter den långa bilresan. Jag klappar och hälsar på henne. Med handen känner jag mig fram genom den mjuka pälsen. Mitt sätt att se. Pälsen är verkligen slående len. Snabbt upptäcker jag hur mycket mindre hon är än min förra ledarhund.
Jag fyller den redan framtagna hundskålen med vatten. Glupskt dricker hon och skvätter vatten över halva köksgolvet. Tiden står som stilla samtidigt som minutrarna rusar iväg. Den första stunden med min nya ledarhund. Så märkligt … hon lägger sig på golvet nära hundinstruktören, men visar ändå nyfikenhet för mig. Jag får en, två och flera slickar på handen. Ett slags godkännande? Ja kanske. I alla fall känns det som en fin början.
Texten ovan beskriver vårt första möte, måndagen den 10 juli. Nu har vi satt igång med träningen och vill du veta hur det går, kan du följa vår resa här på min blogg.
Foto på min nya ledarhund Chanti.
Sociala medier