I nästa vecka, onsdagen den 26:e april är det internationella Ledarhundens dag och i år firar jag utan ledarhund. För som många av er vet, fick min första ledarhund Duncan ”somna in” i höstas. Det har varit en stor sorg och saknad och livet har blivit betydligt tuffare utan en ledarhund vid min sida. Men vet ni? Jag har glada nyheter. Strax före påsk kom det där speciella och omvälvande telefonsamtalet. ”Anna vi har en ledarhund åt dig”.
Jag blev både överraskad och överrumplad när de ringde. Med de långa köerna för att få en ledarhund, var jag inställd på att vänta ett bra tag till. Även om jag står i en prioriterad kö på grund av att jag är tidigare ledarhundsförare.
Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, men nog är det som att gå i väntants tider – snart kommer min baby, vår nya familjemedlem. En del information har jag fått reda på. Som att hon är en gul labradrotik på 2,5 år och ganska liten. Att hon är tränad i Norge och beskrivs som lugn och glad för att apportera. Och så heter hon Chanti. Men oj så mycket mer jag skulle vilja veta. Jag undrar så hur hon är. Är sååå nyfiken!
Att röra sig med ledarhund är en enorm frihet och den har jag saknat nu när Duncan gått bort. Även om jag har fantastiska ledsagare som är flexibla med tider, så är det ändå inte jag som i slutänden bestämmer när jag vill gå ut. Det längtar jag efter. Att gå på egen hand med vit käpp och fastna i cyklar, buskar och annat längsmed vägen ska också bli skönt att slippa. Att helt enkelt få mer energi. Jag vet att det kommer att bli mycket jobb i början, men jag ser verkligen fram emot mitt nya liv. I början av sommaren kommer Chanti och såklart kommer du att kunna följa allt på min blogg.
En förväntansfull Anna
Sociala medier