Jag låg nerbäddad i sängen med halsont och feber när sambon ringde från sin arbetsbil och berättade vad som hänt. Vi la på och jag satte genast på nyheterna samtidigt som jag slog numret till mamma i Skåne. Kort därpå hörde jag att det skett skottlossning i stan (vilket senare dementerades). Jag kastade mig på luren till sambon och sa ”Kör hem”. Sen kom sms från bror och vänner i Skåne. När väl sambon kom hem strax därefter kändes det extra fint att få vara tillsammans. Jag checkade in på facebook att vi var i säkerhet. Satt sedan klistrad framför tv:n och sociala medier. Försökte ta reda på om vänner och bekanta jag känner, en del som jobbar i stan var okej. Tänkte något mer på vännerna med funktionsnedsättning. Var någon där? Någon som inte hann rulla undan med sin rullstol eller kasta sig åt sidan med sin vita käpp? Med funktionsnedsättning är en alltid mer utsatt i sådana här lägen. Tack och lov verkade alla klarat sig.
Oron och det ofattbara jag kände från sjuksängen är såklart långtifrån vad alla kände som befann sig på eller i närheten av Drottninggatan. Och när händelsen alltmer började sjunka in, blev det så uppenbart. Så här lever människor i krig ständigt och jämt. Det får vi aldrig glömma!
Känslorna är många efter attacken. Chock, sorg, rädsla, men också en enorm glädje över den fantastiska värme, öppenhet och medmänsklighet som så snabbt och sjävklart visade sig i samband med händelsen. Jag tänker också att mitt och mångas arbete med inkludering, mångfald, lika behandling och delaktighet nu är viktigare än någonsin. Vidare hoppas jag verkligen att den kärlek och solidaritet vi visat varandra de senaste dagarna ska hålla i sig.
Med detta skickar jag tankar och styrka till de drabbade i attacken. En eloge till alla journalister som jobbade hårt för att rapportera. Och ett stort fång med blommor till polis, räddningstjänst, säkerhetsvakter, sjukvårdspersonal och alla medmänniskor som fanns där för att hjälpa.
Kärlek till er alla!
Anna Bergholtz
Sociala medier