Ett missat samtal på mobilen. Det visar sig vara ett sådant där samtal som kommer att sätta sina ”spår”. En kille från ett produktionsbolag har sett min profil på sidan för statister och vill presentera mig för en kund som förslag till en reklamfilm. Vi hinner inte prata många minuter förrän han förstår att jag är blind och då kommer tveksamheten i hans röst.
– ”Tjejen i filmen ska dansa och då måste man ju kunna se”, säger han.
– ”Jaha” får jag fram och suckar inombords. Han tror tydligen inte att blinda kan dansa. Och jag som älskar att dansa och vet många som kan. Till och med personer som använder rullstol, tänker jag. Dansare i ”rulle” skulle bli ursnyggt i en reklamfilm, om en bara vågade bryta normen. Allt detta borde jag förstås säga, men jag har ingen ork. Kastar bara ur mig orden:
– ”Det är roligt att du talar om för mig vad jag kan och inte kan göra”.
Jag säger hej då. Men genast börjar gnagandet och drivet att vilja få honom att förstå. Få honom att ”vakna” och inse ett och annat. Jag ringer upp igen. Frågar hur han tänker. Öser sedan ur mig: Att blindhet inte är något hinder. Att det är diskriminering att neka någon ett jobb på grund av funktionsnedsättning. Slutligen tillägger jag att jag ägnar viss fritid åt dans och dessutom är rätt bra.
Han verkar lyssna och samtalet mynnar ut i någon slags enighet. Jag visar förståelse för hans okunskap. Vill inte gärna bli ”för arg” och hamna i facket ”bitter handikappad”. Han i sin tur, lovar att han ska tänka mer öppet i framtiden. Vi avslutar samtalet en andra gång.
5 minuter senare ringer mobilen på nytt. Killen på produktionsbolaget igen. Han ber om att få ursäkta sin dumhet. Berättar att han trots allt tänker föreslå mig för kunden. Så får de avgöra saken.
Känslorna är blandade när vi lägger på . Som så ofta förr är jag ledsen och frustrerad över fördomarna som hör till min och många ”funkisars” vardag. Inte konstigt att vi syns så lite i media, film och reklam, konstaterar jag. Men samtidigt är jag glad och nöjd över att jag vågade och orkade säga ifrån. Att förändra världen i ett svep, är förstås önsketänkande. Men att så små frön här och var tror jag är nyckeln till förändring.
PS. Fick jag jobbet i reklamfilmen? Nej! Tydligen valde kunden utifrån foton och då blev jag bortvald. Vilket är helt ok, eftersom jag var med på exakt samma villkor som alla andra.
PS 2. Denna text har några år på nacken, men är lika aktuell nu som då. Och vet ni – jag kan fortfarande dansa … rätt bra dessutom.
Sociala medier