Min radiodokumentär ”Normbrytande Wendela”

”Jag är normbrytande så det ryker om det”, var Wendelas ord när vi möttes en av de första gångerna. ”Men inte bara för att jag är blind och har Asperger”, fortsatte hon. Snabbt väcktes min nyfikenhet för Wendelas liv och synsätt. Mellan mars och juli i år har jag fått äran att följa henne och i helgen hade radiodokumentären premiär.

I programmet ”Normbrytande Wendela”, från UR:S Barnaministeriet dokumentär möter vi en ung musikälskande tjej som snart ska ta studenten och sina första steg ut i vuxenlivet. Längre ner kan du läsa en krönika skriven av Wendela. En text som berör normerna i samhället och att våga vara sig själv.

Imorgon 6 september kl. 21.03 sänds programmet igen i P1. Du kan även lyssna på eller ladda ner programmet här:

http://urplay.se/program/196273-barnaministeriet-dokumentar-normbrytande-wendela

Att våga vara sig själv

Wendela Forneman Jobsson

Livet har mycket att ge och mycket att lära. Vi har alla blivit födda till att leva och att upptäcka världen. Jag har nu levt i drygt 19 år och jag har mycket bakom mig som jag har upplevt och mycket kvar att uppleva. En av dessa saker som jag har upptäckt är att samhället bygger väldigt mycket på normer och värderingar. Detta samhälle som vi lever i kan liknas med et hav av normer och värderingar, och var och en av oss är en liten fisk som omedvetet simmar runt i detta hav.

Samhället har som sagt jättemånga normer. Normer som säger hur vi ska se ut, hur vi ska klä oss, hur vi ska vara som personer, vad som anses ”barnsligt” och ”löjligt”; att det bara finns killar och tjejer (tvåkönsnormen) och den stora stereotypiska skillnaden hur ”han eller hon” ska bete sig och se ut, att alla förväntas ha den könsidentiteten som vi juridiskt blir tilldelade sen födseln utifrån våra kroppar (cisnormen), att alla blir kära i motsatt kön (heteronormen), att ett förhållande endast består av två personer (tvåsamhetsnormen) och att alla över huvud taget förväntas bli ihop med någon och skaffa barn. Ja, listan kan bli lång, det finns hur mycket som helst.

En norm upptäcks först när den bryts. En norm är ett mönster som majoriteten av samhället följer. Den som inte följer detta mönster blir oftast utfryst, mobbad, utpekad och betraktad som konstig, onormal, annorlunda och löjlig.
Vad är egentligen meningen med livet? Är det att en ska följa alla normer, vara som alla andra och under inga omständigheter skilja sig från mängden? Eller är det att faktiskt leva livet, visa vem en är, våga sticka ut och vara sig själv utan att alla andra kommer med en massa invändningar, klagomål och förväntningar på en som person?

En av de största anledningarna till varför folk behandlar ”onormala” personer på ett visst sätt är okunskap. Jag hade hört talas om transsexuella personer som föddes med fel könsorgan och korrigerade dem från det som anses ”manligt” till ”kvinnligt” eller från ”kvinnligt” till ”manligt”. Jag hade fått inpräntat i huvudet att det bara fanns två kön, enda tills för drygt två år sen då jag träffade en person som kom att bli min assistent i skolan året där på. Hen sa att hen är en könsneutral, icke binär transperson, d.v.s. varken kille eller tjej. Det hade jag aldrig hört talas om förut, att den möjligheten också finns.

Nu ska jag presentera två viktiga steg som jag har kommit underfund med och som hjälper en att lära känna/kunna mer om en person som bryter mot en eller flera normer; acceptera och försöka förstå.
Första steget är att acceptera personen i fråga. Det är helt enkelt att bara konstatera: ”Jaha, hen är transperson”, ”Okej, den här personen är homo/bi/asexuell.”, ” Hen är blind/döv/sitter i rullstol, då vet jag det.” osv.
Det andra steget är att försöka förstå personen genom att ställa frågor som: ”Okej, hen är transperson. Hur kommer det sig? Vad innebär det? Hur känns det? Vilka svårigheter och möjligheter kan hen stöta på i olika situationer?
Tro det eller ej, men bara genom att acceptera och försöka förstå min assistent i skolan har jag fått två väldigt spännande och intressanta år med många nya kunskaper och erfarenheter.

En viktig sak är att inte skämmas över sig själv och varandra för att en bryter mot en norm. Jag rent av bryter normerna i småbitar. Jag är blind, har Aspergers syndrom, är asexuell, aromantisk, introvert, nykterist, gör på mitt eget sätt i många situationer mm, men inte skäms jag för det. Tvärtom, jag tycker det är modigt och coolt att våga bryta normer.
Att vara modig kan innebära många saker. Det kan vara att hoppa tre meter från en trampolin, åka fritt fall på Gröna lund, men det är precis lika modigt att stå upp för vem en är och bryta normer.
Det finns ju också normer som jag följer, som till exempel att tjejer ska ha långt hår. Men det är absolut inte för att normen är så utan för att jag känner mig som en tjej och är bekväm med långt hår. Hade jag velat ha kort hår så hade jag haft det. Jag är också en cisperson (motsatsen till transperson), alltså jag föddes med det som anses ”kvinnliga” könsorgan och identifierar mig fortfarande med könsidentiteten kvinna.

När någon träffar en person kan hen välja att antingen ta avstånd från personen och själv förlora på det, gå miste om en massa spännande erfarenheter, eller så kan hen välja att acceptera och försöka förstå personen och få kunskaper, erfarenheter och en vän till. En äkta vän för mig accepterar mig som person. De som inte gör det är inte heller mina äkta vänner.
Jag har flera gånger och i många situationer inte blivit accepterad för att jag bryter en norm och fått förväntningar på mig till exempel att jag ska bli ihop med någon och skaffa barn, fast jag har sagt klart och tydligt att jag inte vill/tänker det. Jag känner inget behov av sex, kyssar och en sån närhet, och jag kan inte se mig själv som förälder eftersom jag inte vill ta det ansvaret. Ursäkta språket, men det är skitjobbigt. Tänk då hur det måste vara för till exempel en könsneutral person att hela tiden bli inplacerad i ett fack och få en etikett på sig där det står ”kille” eller ”tjej” på och ständigt bli kallad för hon/han.
Nej, vi borde ta och släppa alla normer och låta dem flyga iväg som små pappersflygplan i vinden. Vi måste tillsammans hjälpas åt att ta oss över tröskeln och komma till andra sidan, dit där alla får vara som de är och där normer inte längre existerar. För att lyckas måste vi peppa och stötta varandra i stället för att se ner på folk. Jag vill bara sprida en massa kärlek till alla fina människor där ute som också är normbrytare och kämpar för att bli accepterade och alla andra som accepterar folk som de är.

Så, jag uppmanar dig som läser detta: Var alltid dig själv! Låt ingen/inget hindra dig trots vad normen än säger! Gå din egen väg, gör på ditt sätt som just du tycker är bekvämt! Skäms inte över dig själv och andra, stötta och peppa varandra i stället och ge dig själv och andra komplimanger och beröm! ! Stå på dig! Tro på dig själv! Acceptera och försök förstå varandra, och var öppen! Var stolt över dig själv och andra! Våga bryta normer! Var precis som den underbara personen just du faktiskt är!

Jag ger nu en stor fet kram till dig som läser det här! Ta vara på livet, och viktigast av allt, ge aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin upp!!!

Wendela

Bild: Wendela när hon tagit studenten.