I nästa vecka, onsdagen den 26:e april är det internationella Ledarhundens dag och i år firar jag utan ledarhund. För som många av er vet, fick min första ledarhund Duncan ”somna in” i höstas.
Suck och stön. Och en tallrik som skjuts över bordet. Åh jag blir så less. Har verkligen inget tålamod. Att skära, skära och åter skära.
Ett missat samtal på mobilen. Det visar sig vara ett sådant där samtal som kommer att sätta sina ”spår”.
När jag blev blind trodde jag att intresset för mode, inredning, färg och form skulle försvinna. Ganska snart insåg jag att det inte alls skulle bli så.
Livet kan vända så fort. För en månad sedan firade jag och min ledarhund sju år som ledarhundsekipagé och i förra veckan tvingades jag ta farväl av min älskade vän och vägledare.
”Jag är normbrytande så det ryker om det”, var Wendelas ord när vi möttes en av de första gångerna. ”Men inte bara för att jag är blind och har Asperger”, fortsatte hon.
Att en kan känna en sådan enorm kärlek för en hund, hade jag ingen aning om. Idag vet jag. Det är sju år sedan min ledarhund kom till mig.
Jobbmötet är bokat sedan några veckor tillbaks. Det ska hållas i Vingåker och planen är att åka dit och hem samma dag. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort.
Här får ni lite härlig vårläsning – om vad för tokiga saker som kan hända när en inte ser. En krönika om det där skrivbordsköpet som inte riktigt blev som jag tänkt mig.
Det blev en rolig, intressant och spännande stund med Mia och Simon som sände programmet där jag fick svara på frågor och berätta om mitt liv.
Prenumerera på nyhetsbrev från Unique Power och få inspiration och tips i arbetet med funktionsmångfald och inkludering direkt till din e-post.
Sociala medier